Forts.: Från maktlös och uppgiven till positiv förändring – Del 2 av 2

Efter årskurs 9 så ökade missbruket ännu mer, och sonen blev LVU:ad pga att hans missbruk blivit en fara för hans liv, och en placering på ett behandlingshem. Den största lärdomen han fick där var fler kontakter, lärde sig missbruka det mesta, röktes både hasch och sniffades kokain på hemmet.  Det var 1:a behandlingshemmet. Efter det har det blivit mängder med behandlingshem, både frivilliga och låsta. Inget har hjälpt.

Från de första Tradolan tabletterna har det bara blivit tyngre och tyngre droger. Subutex, Morfin, Oxycontin, Fentanyl och Heroin. Detta mixat med Bensodiazepiner och vid ett tillfälle lugnande medel för hästar (när han var på ett familjehem som hade hästar). 

Under dessa år har han tagit flertalet överdoser som skulle lett till döden om han inte kommit under vård. Några av gångerna har någon av hans mindre destruktiva kompisar ringt och bett om hjälp. Eftersom kompisen inte riktigt visste var de befanns sig så var det att vara uppkopplad och köra till rätt stadsdel till att börja med. Efter resans gång klarnar det var dom är och vi hjälps åt att få ut sonen i bilen. Direktkontakt med akuten som förbereder så det är bara att köra raka vägen in i akutintaget. Det man funderar på i efterhand är hur det skulle gått om jag inte svarat, inte kunnat köra bil pga eget fredagsmys med vin mm. Tanken känns inte helt harmonisk så att säga. Kan även tillägga att nått eget fredagsmys har inte förekommit de senaste 8 åren.

För lite drygt ett år sedan tog han tre överdoser varav en av dessa gav hjärtstopp. I detta fallet låg han redan i ambulansen så de fick skjuta igång honom igen. Vi föräldrar åkte direkt de 13 milen till Lycksele lasarett där han lades in på IVA, egentligen för att kanske få se honom en sista gång, levande eller död. En jobbig syn att se sin son liggande på en brits med slangar och maskiner uppkopplade.

"Konsekvenser är det enda som hjälper en missbrukare att sluta knarka" heter det i mängder av litteratur och behandlingsfilosofier. De ska ner i botten som det heter.
Jag tänkte att nu kan det fasen inte finnas nån djupare botten, nu måste vändningen komma. Han hade fått blodförgiftning och hans ena hjärtklaff hade blivit angripen av bakterier och hade ätit hål på den. Men vändningen kom inte då heller.
 

På sensommaren så pratade jag med Carina Bång kring "C.R.A.F.T för anhöriga till missbrukare" som hon utbildat sig inom i Texas, USA. Hon beskrev modellen under en timmes samtal och det kändes som så självklar och naturlig metod. Jag började använda modellen under hösten som jag fått beskrivet av Carina och i November gick jag C.R.A.F.T del 1. Det tog tid att träna in kommunikationsmodellen och det krävs lite mer tankearbete i början. Modellen går grovt ut på att minska tjatet, minska kontrollen, ta ett steg tillbaka, minska skuldbeläggandet på missbrukaren. Situationer som man redan på förhand vet att det blir bråk och man inte kommer framåt skall man inte ge sig in i. Det skapar endast ännu mer negativa känslor om misslyckande hos båda parter. Bygg på det positiva och förstärk de delarna, belöna det som går bra. Bestraffa inte det som går mindre bra utan skippa den positiva förstärkningen istället. De negativa bestraffningarna har de så mycket av från alla andra håll, så som anhörig behöver man inte spä på det. Efter några månader började vår kommunikation flyta bättre, inget tjat om allt negativt och sonen började sakta men säkert tänka i andra banor, mer positiva banor och såg en väg ut där vi föräldrar och morföräldrar är en positiv kraft till gemensam hjälp.

I samma veva som jag var klar med C.R.A.F.T del 1 så bestämde sig han för att göra ett rejält försök att komma ifrån missbruket. Han ville växelbo hos mormor och hos oss föräldrar för att slippa bli uppsökt av sina missbrukspolare. Motivationen att må bättre samt vår nya kommunikation med positiv förstärkning fick honom att ta avstånd från dem, fokusera på sig själv fullt ut istället. Under 2 månaders växelboende så övergick han att bo i sin lägenhet under veckan och hos oss föräldrar på helgerna. Det fungerar fortfarande lika bra och varje dag han är missbruksfri stärker oss föräldrar en smula till. Vi jobbar vidare med motiverande positiv förändring, pratar framtid för första gången på åratal. Han har dörjat en gitarrkurs samt att han ska söka in på folkhögskola med musikinriktning till hösten för att läsa in gymnasiebetygen. 

Känslan vi upplever nu är ovan och vi vet att den kan förändras igen vilken sekund som helst, men nu vet både han och vi att det går sluta missbruka. Faller han tillbaka i missbruk så hittar han vägen tillbaka till livet igen på ett enklare sätt. 

Avslutningsvis så vill vi tacka FMN Umeå för det stöd vi haft genom denna resa, utan den gemenskapen skulle vi aldrig klarat denna kamp utan att själva gå under. Jag vill även tacka Carina Bång som ytterligare förädlat det arbetssätt FMN Umeå haft under många år, med familjen och relationen i centrum, att föräldrarna är den viktigaste resursen och att de behöver all hjälp att orka. Föräldrarna är de enda som finns kvar efter ett långt missbruk och det är viktigt att relationen inte är helt förstörd när vändningen kommer. 

 Hade vi låst dörren för vår son hade han aldrig levt idag. Vi är så tacksamma att vi aldrig fått det rådet eller känt det som ett alternativ.

Med C.R.A.F.T som komplement till MI och FMN:s övriga stöd så ser jag framtiden som ljusare för alla närstående att få stöd och hjälp så tidigt som möjligt för att undvika att möjliggörandet tar över.

Vill skicka en kram till er alla som kämpar. 
Peter Lindberg  FMN Umeå