söndag 29 november 2015

Syskon till missbrukare - bearbetning

En enorm hjälp i min bearbetning och sorg, både innan och efter min brors bortgång, har varit att skriva. Jag har skrivit om allt. Om upplevda situationer, dilemman, smärta, ilska, längtan, drömmar. Hat, förtvivlan, glädje, skam. Allt. Förmågan att sätta ord på alla känslor och tankar har varit min räddning genom livet. 

Hej dagboken
Jag har ingen jävla aning om hur det är att vara beroende av droger! Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns! Därför är det så överjävligt att försöka bestämma hur man ska förhålla sig. Ska jag finnas där, nära, hela tiden. I upp och nedgångar. Eller ska jag backa. Hur fan ska jag vara för att det ska bli så lite lidande för oss båda? Har jag ens betydelse? Jag vet inte hur dåligt du mår, men det här är inte lätt för mig heller. Det här är det vidrigaste jag varit med om. Det skär i hela kroppen. Av kärlek, längtan, frustration, ilska.


Jag vågade aldrig ställa alla de här frågorna till honom. Jag vågade inte heller prata med mamma och pappa om det. När jag var 17 år började jag gå i samtal i en förening för anhöriga. Det var skönt att få prata av sig, speciellt till någon helt utomstående. Och jag fortsatte att gå i samtal, på olika ställen, men aldrig träffade jag andra syskon. Det var bara enskilda samtal och även om det gav något, så tror jag det hade varit betydelsefullt att få möta och umgås med andra ungdomar i samma situation. För oftast behövde jag inte några råd, jag ville bara få prata, bli sedd och bekräftad. Känna mig mindre ensam.

Hej dagboken
Du tar allt. Ingen får dem att skratta som du. Ingen får dem att gråta som du. Är de oroliga så beror det garanterat på dig. Aldrig är det så glatt och så sprallig stämning som när du är hemma och är på ditt charmiga humör. Den enda som berör är du. Oavsett känsla. Hela tiden är det något med dig. Det är aldrig något med mig. Jag berör inte. Jag bara är, och det är självklart.
Du tar allt.

Skammen. Då menar jag inte skammen gentemot omgivningen för att jag hade en bror som knarkade och var kriminell. Nej, jag pratar om skammen som jag upplevde i mig själv. Skammen som uppstod på grund av alla dubbla och motsägelsefulla känslor. Ilska och sorg. Förståelse och fördömande. Längtan och avsky. Ledsamhet och bitterhet. Inte enbart i relationen till min bror, dessa känslor var minst lika förekommande när det kom till mamma och pappa. De handlade om en bergochdalbana mellan ”Se mig! Hör mig! Jag finns också!” och ”Tänk inte på mig. Jag förstår. Jag klarar mig.” Men eftersom jag tänkte att det inte var så lätt för mamma och pappa, så ville jag inte pocka på någon uppmärksamhet och riskera att ge dem dåligt samvete och kanske bidra till att de ska må ännu sämre. Nej, lika bra att vara tyst. 

All denna förståelse har hjälp mig massor i livet, men den har också bidragit till att jag inte satt gränser, tagit plats och tagit ställning. Och det tror jag inte att jag som syskon är ensam om. Särskilt i relationen till våra föräldrar.


Här kan du läsa mer om hur det är att vara syskon, och om den självbiografi som Frida skriver: www.minbrortogdrogerna.wordpress.com
 

Inga kommentarer: