Sofias berättelse om att växa upp med medberoende förälder

Hej!

Sofia heter jag, är 20 år och från en liten stad i södra Sverige. Carina frågade mig om jag hade lust att beskriva med ord i denna blogg hur det kan vara att växa upp med en medberoende förälder. Fokuset hamnar ofta på missbrukaren och den personens agerande som förälder. Det är ju missbrukaren som äger problemet. Men det påverkar även den andra föräldern och den personens förmåga som förälder. Så därför tänker jag försöka berätta hur jag upplevt det att växa upp med en pappa som är medberoende till min mamma som har ett alkohol- och tablett beroende.

Som jag ser det så fick vi lite uppmärksamhet och att någon engagerade sig. Vi fick sällan eller aldrig hjälp med läxor. Vi hade ingen förälder som kom till föräldramöten, ingen som stöttade när något hänt i skolan eller märkte om eller när man kom hem.

Det gjorde att vi barn slutade att be om hjälp. Vi slutade att säga till om vi var hungriga eller inte hade några rena kläder. Vi slutade att göra de läxor vi inte förstod själva. I bästa fall hjälpte vi varandra om vi kunde men att be om hjälp var något man generellt slutade göra med tiden.
Jag såg upp till min pappas styrka att orka ta hand om mamma, beundrade hans tålamod när mamma var full eller påverkad av en massa mediciner och gnällde om allt som var fel och att hon inte ville leva. Hon anklagade honom för att inte ge henne uppmärksamhet och kärlek och blev arg om pappa pratade med oss barn. Vi fick aldrig krama pappa.

Vi blev tvingade att krama henne och säga att vi älskade henne, annars skulle hon ta sitt liv. Pappa satt ofta bredvid och gick igenom samma saker och vi barn tyckte synd om honom. Han var vår hjälte.

Vi barn började agera som pappa och såg till så att mamma var nöjd för att undvika utbrott och självmordsförsök. Då blev pappa stolt och fick ett lugn i blicken och det gav oss bekräftelse. Vi hämtade mammas öl och lekte betjänter för att pappa skulle få tid att jobba. Vi var stolta över vår pappa.

Jag önskade många gånger att någon skulle komma och ta bort mamma från hemmet men ingen kom eftersom ingen visste. Pappa ville inte att vi skulle prata med någon om detta. Så vi var tysta och berättade inte för någon annan. Tanken på att pappa skulle vara den personen som tog bort henne slog mig aldrig.

En gång gick jag till skolsköterskan och grät oavbrutet. Då var jag tolv. Jag hade fått magkatarr, led av sömnbrist och hade svimmat tidigare inlåst på en toalett i skolan. Jag berättade för skolsköterskan om min mamma.  Jag bad för mitt liv att hon inte skulle göra det men hon gjorde det iallafall. Hon sa att hon enligt lag måste.

Pappa har aldrig skällt ut mig så mycket och varit så arg på mig som den gången varken tidigare eller senare. Jag berättade aldrig mer för någon och det gjorde inte mina syskon heller.

Mina föräldrar lyckades övertala socialen att inget var fel i vårt hem och att jag hade överdrivit eller ljugit. Pappa var fortfarande min hjälte. Senare sa han åt mig att be mamma om förlåtelse och krama henne men hon stötte bort mig. Han tvingade mig att fortsätta så i flera veckor och varje gång puttade hon bort mig. Tillslut när jag grät och bönade på mina knän om förlåtelse så godtog hon det och då blev allt som vanligt igen. Jag kände mig smutsig men pappa var stolt.

Jag såg det alltid som att min pappa var den godaste människan på jorden, att han inte kunde bråka eller bli arg. Han hjälpte ju andra hela tiden fast han inte ägnade en sekund åt sig själv. Han tog på sig skuld för allt som hände och lärde oss barn hur man gör när man är helt undergiven och ger allt till en annan människa även om de slår en, skriker åt en eller kastar saker på en. Vi kunde inte begära en bättre pappa.

Nu är jag vuxen och har bott hemifrån i ca fem år. Dagen då jag hörde talas om medberoende för första gången var ganska nyligen. Jag mådde inte speciellt bra innan. Att acceptera att min mamma var missbrukare gjorde jag för väldigt länge sedan men att erkänna för mig själv att min pappa hade gjort något fel var väldigt hårt och tog lång tid att förstå och acceptera. Jag blev arg när någon ifrågasatte min pappas handlande och hävdade att det var enbart min mammas fel att mina småsyskon for illa.

Att läsa om medberoende har hjälp mig att må bättre genom att jag med tiden kunde förstå att båda mina föräldrar var sjuka. Även jag som som hade storasysterrollen i familjen jobbar och kommer att behöva fortsätta jobba med mitt medberoendebeteende.

Att komma över att någon jag ofta avskyr har gjort mig illa är på många sätt annorlunda än att komma över att min hjälte indirekt gjorde mig illa. Jag trodde att han skyddade oss men han skyddade bara den som skadade alla.

Hoppas min historia kan hjälpa andra att förstå och se oss barn.

Tack!