Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?
Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.
Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".
Så exempel på det kan vara att jag ställer inte en egen läkartid för att jag ska följa en annan person till läkaren. Den andres hälsa blir viktigare än min egen.
Eller att jag ägnar mycket av min tid till att kontrollera och försöka styra en annan person, vilket gör att jag kanske har mindre tid att visa andra viktiga medmänniskor min uppmärksamhet.
Vad kan då vara exempel på att förmedla empati och medkänsla utan att det dippar över till ett medberoende?
Gränsen är svår och högst individuell vad man själv kan hantera och hur relationen med missbrukaren tar sig i uttryck. Det som känns okej i en relation mår andra dåligt av i en annan relation.
Exempel på hur en person kan visa medkänsla och omtanke samtidigt som det finns gränser:
* Via telefonsamtal, an lyssna på personens problem och ge tid till personen om denne ringer innan kl. 21.
* Vi kan ses och fika 1 gång i veckan om personen är nykter
* Kan ge mina synpunkter och råd till personen om denne frågar efter mina råd.
* Kan berätta att personen är viktig och betydelsefull för mig och jag hoppas att den söker hjälp.
* Kan hjälpa personen att söka hjälp om personen frågar efter hjälp.
OBS! Detta var bara några exempel, det passar inte alla. Man behöver hitta sin egen nivå!
Vad kan du göra för att förmedla medkänsla utan att det blir på bekostnad av dig själv och din hälsa?
Skriv gärna och berätta vad du tänker om detta i kommentarerna! Jag uppskattar verkligen när ni skriver i bloggen! :-)
/Carina
4 kommentarer:
Hejsan.
Jag lever just nu med en missbrukare och jag är möjliggöraren. Han manipulerar och ljuger, och jag mår riktigt dåligt i det här. Han har även dragit det så långt att han vid två tillfällen blivit väldigt aggressiv och våldsam mot mig. Jag har skyddat honom, skött om hans vardag och försvarat honom i alla lägen. Fram tills denna helgen kom när han var och hälsade på min familj, efter en dag försvann min mors receptbelagda medicin som är narkotikaklassat. Min partner blir anklagad från alla håll förutom mitt, för att han lyckas på något sätt få mig att tro att det är min egen bror som gjort detta i syfte för att förstöra mellan mig och min partner och det går så långt att jag till och med anklagar min bror. till slut kommer förnuftet och även jag anklagar min partner vilket får han att flippa och rusa ut ur huset och göra slut med mig, men det håller en timme då samtalet kommer där han behöver hjälp med något. efter helgen kom jag fram till mycket och fick denna bloggen länkad som har öppnat upp mina ögon. jag har ställt ett ultimatum, där han regelbundet ska gå och pissa och gå och prata med någon så att han kan börja bearbeta sig själv eller så är det slut mellan oss och jag går. han ställer upp men är inte glad, han säger att han pissar för min skull inte hans, men att han ska prata med någon för sin skull. han blånekar fortfarande att han stal medicinen och han blir arg när jag säger att han är i ett missbruk.
gör jag något fel, finns det ett bättre sätt att gå tillväga?
hur vet jag att han inte kommer falla tillbaka?
jag har begärt tid ifrån varandra, att jag behöver vara själv och han med ca 9 dagar då vi bor grannar och konstant annars är. jag har sagt att jag vill ha information och uppdateringar i vad som händer och att jag fortfarande vill ha telefonkontakt, är det fel?
han är irriterad och visar tydligt att han inte är glad för vad som händer och skyller över allt på mig.
jag vill ha tillbaka min pojkvän som jag är kär i, jag hatar missbrukaren, och vad det gör med hans personlighet.
snälla jag behöver råd.
/ karin
Hej hej!
Vad bra att du läser inläggen här och får insikt om ditt eget beteende och ditt mående!
Du frågar vad som är rätt och fel. Det är inte lätt att säga. På något sätt så brukar det när man lever i sådan här relation mest bara kännas mer eller mindre fel. Aldrig riktigt rätt...
9 dagars paus låter jättebra! Fokusera på dig själv och ditt mående. Hur vill du må? Vad har du för behov? Vilken sorts relation vill du leva i? Hur vill du bli behandlad? Om det var din bästa väninna det handlade om, vad skulle du ge henne för råd? Skriv gärna ned frågorna och dina svar!
Visst kan ni ha telefonkontakt om du vill det. Nackdelen med det är att han kommer ge dig massa nya saker att grubbla på så du inte kan fokusera på dig själv. Försök att släppa kontrollen över honom och vad han gör/tänker/känner. Sätt strålkastaren på dig!
När det gäller återfall så finns det aldrig några garantier tyvärr. Man brukar ha som en "riktlinje" att när personen har varit nykter/drogfri 2 år kan man börja ha tilltro på att personen faktiskt har gjort en förändring som kan bli vidmakthållande. Fundera på hur du ska agera om han tar ett återfall. Oddsen är inte så bra när de gör förändringar för att någon annan vill. De lägger bort ansvaret på någon annan och blir sur för att andra lägger sig i/reagerar.
Ett annat tips är att du också skriver på Beroendelinjens diskussionsforum, se länk längst ned på bloggen. Då kan du få feedback från andra.
Du skriver att han också varit aggressiv mot dig vid 2 tillfällen. Vad gör du om det händer igen? Vad har du för skyddsnät? För åtgärdsplan?
Ta hand om dig!
/Carina
Jag vill självklart må bra.
Detta slutade på måndagkvällen. Vi skulle ha en myskväll innan jag skulle åka iväg till småland i en vecka, jag höll inte det jag sagt att vi skulle vara ifrån varandra helt. Men han ljög om när han skulle komma. Han skulle sitta på bussen men jag har uppsikt från mitt kök till hållplatsen men han satt inte på någon av bussarna som kom så jag gick upp till hans lägenhet (vi bor grannar) och då är han redan hemma tillsammans med två vänner. Efter lång tid kommer han ner till mig med lögnen att han "precis kom innanför dörren och orksr inte med mer klag". Han kommer ner och luktar gräs ur munnen oc är röd i ögonen vilket jag ifrågasätter och som alltid när jag kommer på honom så blir han arg och allt är mitt fel. Jag hade förstört kvällen med mina klagomål. Kvällen eskalerar och han gör si själv förbannad. Det slutar med att han står och skäller ut mig oc kallar mig allt som han är. Jag är manipulativ och han skulle ha en fet djävla ursäkt för att jag anklagat honom för att ha stulit medicinen från min mamma. Så jag sa lugnt "men du vill ju ha ursäkter VARJE dag för den helgen medan jag var tvungen att dra ur EN ursäkt för kvällen du skrämde livet ur mig och tryckte ner mig mot goovet och slängde runt på mig. Den kvällen hemsöker mig varje dag, förstår du inte att det är därför jag mår dåligt?" varpå han blir mer arg och säger att om detnu hemsöker mig så borde vi göra slut men han gör det aldrig själv. Han är påväg att rusa ut ur min lägenhet som han alltid gör, flyr, men jag stoppar honom och säger att jag inte orkar vara i småland en vecka och må dåligt över att vi skildes såhär oc att vi måste komma fram till ett beslut. Han kommer fram 10 cm från mitt ansikte med ett hotfullt pekfinger mot mig och uppmanar mig att göra slut och jag gör det. När han lämnar min lägenhet släpper 20 kg från mina axlaroch jag kan andas ut för första gången på flera flera månader. Han kommer efter en kvart och gråter och har lugnat sig och vill prata men jag säger nej att jag fått nog och vi har inte setts efter detta. Han har ingen kvar nu. Inte sin familj,inga vänner och ingen flickvän. Hur brukar det gå efter en missbrukare mister alla?
Förlåt att det blev så utförligt och mycket men det är skönt att skriva av sig och att få bekräftelse på att det jag gör är rätt eftersom tankarna kommer om jag gjort fel eller rätt.
Jag sitter i exakt samma sitts och mår stundvis jätte dåligt! Jag satte gränser och missbruket hos mannen satt hårdare än så och har nu inte hört eller sett honom på 6 veckor! Det har varit hur jävligt som helst men nu börjar jag stundvis någonstans förstå hur mycket tid och energi han tog. Jag har tyckt att han var värd all kamp men nu har allt gått för långt och han måste försöka förstå helt själv......utan stödet jag gav honom! En sak dom jagtyckrt är något av det jobbigaste är att i all sorg saknad och förtvivlan försöka ta hand om sig själv.... Det känns som att jag glömt bort hur man gör.....att ta hand om sig själv?! Jag har hela tiden lagt ner så mycke tid och energi på att han ska må bra nyckter och " trippat på tå" för att inget ska förstöra " hans kamp". Kanske svårt att förstå för andra och hade väldigt svårt att förstå det själv och det var otroligt jobbigt att inse hur hårt medberoende jag var/ är!!!
Skicka en kommentar