Sofia heter jag, är 20 år och från en liten stad i södra Sverige. Carina frågade mig om jag hade lust att beskriva hur det kan vara att växa upp i en familj där en av föräldrarna är beroende och den andre är ”frisk”.
När man ser på barns situation i ett hem med alkohol- eller drogproblematik så hamnar ofta fokus på personen med beroende och hennes eller hans agerande som förälder. Men även om det är den beroende själv som ”äger” problemet, påverkar det även den andra partens förutsättningar för att vara förälder.
Så därför tänker jag försöka berätta hur jag upplevt det att växa upp med en mamma med ett alkohol- och läkemedelsberoende, och en pappa som fått lida av konsekvenserna av att vara anhörig, samtidigt som vi barn fanns med i bilden.
Som jag ser det så fick jag och mina
syskon lite uppmärksamhet. Vi fick sällan eller aldrig hjälp
med läxorna. Vi hade ingen förälder som kom till föräldramöten
eller stöttade oss när något hänt i skolan. Ibland hade vi inte
ens någon som märkte om vi var hemma eller inte. Det gjorde att vi barn slutade att be om hjälp. Vi slutade att säga till om vi var hungriga eller om vi inte hade några rena kläder. Vi slutade göra läxor som vi inte förstod själva. I bästa fall hjälpte vi varandra om vi kunde, men att be om hjälp var något vi generellt slutade göra med tiden.
Jag såg upp till min pappas styrka att orka med att ta hand om min mamma, jag beundrade hans tålamod när mamma var full eller påverkad av en massa läkemedel eller gnällde om allt som var fel. Eller när hon sa att hon inte ville leva. Hon anklagade min pappa för att inte ge henne uppmärksamhet och kärlek. Ibland blev hon arg om pappa pratade med oss barn. Vi fick aldrig krama pappa. Men vi blev tvingade att krama mamma och säga att vi älskade henne, annars sa hon att hon skulle ta sitt liv. Pappa satt ofta bredvid och gick igenom samma saker, och vi barn tyckte synd om honom. Han var ju vår hjälte.
Vi barn började agera på samma sätt som pappa gjorde. Vi såg till att mamma var nöjd för att undvika att hon skulle få sina utbrott eller begå självmordsförsök. Då blev pappa stolt och fick ett lugn i blicken och det gav oss bekräftelse. Vi hämtade mammas öl och lekte betjänter för att pappa skulle få tid att jobba. Vi var stolta över vår pappa för att han orkade göra så mycket.
Jag önskade många gånger att någon skulle komma och ta bort mamma från hemmet, men ingen kom, eftersom ingen visste. Pappa ville inte att vi skulle prata med någon om vår mamma. Så vi var tysta och berättade det inte för någon.
En gång gick jag till skolsköterskan och grät oavbrutet. Då var jag tolv år. Jag hade fått magkatarr, led av sömnbrist och hade svimmat tidigare, inlåst på en toalett i skolan. Jag berättade för skolsköterskan om min mamma. Jag bad för mitt liv att hon inte skulle göra någonting åt det, inte berätta det för någon, men hon gjorde det i alla fall. Hon sa att hon enligt lag måste.
Mina föräldrar lyckades övertala socialen att det inte fanns några fel i vårt hem och att jag hade överdrivit eller ljugit. Senare sa pappa åt mig att be mamma om förlåtelse och krama henne, men hon stötte bort mig. Han tvingade mig att fortsätta så i flera veckor och varje gång puttade hon bort mig. Till slut, när jag grät och bönade på mina knän om förlåtelse, så godtog hon det och då blev allt som vanligt igen. Jag kände mig smutsig, men pappa var stolt. Och på något sätt så var han fortfarande min hjälte.
Jag såg det alltid som att min pappa var den godaste människan på jorden, att han inte kunde bråka eller bli arg. Han hjälpte ju andra hela tiden, och ägnade inte en sekund åt sig själv. Och han tog på sig skuld för allt som hände. Han lärde oss barn hur man gör när man är helt undergiven och ger allt till en annan människa, även om de slår en, skriker åt en eller kastar saker på en. Vi kunde inte begära en bättre pappa.
Nu är jag vuxen och har bott hemifrån i cirka fem år. Det var ganska nyligen som jag för första gången hörde talas om hur anhöriga kan påverkas av en närståendes beroende och hur de kan utveckla vissa specifika beteenden. Jag mådde inte speciellt bra innan. Att acceptera att min mamma var beroende gjorde jag för väldigt länge sedan, men att erkänna för mig själv att min pappa hade gjort något fel var väldigt svårt och tog lång tid att förstå och acceptera. Förut blev jag väldigt arg när någon ifrågasatte min pappas handlande och jag hävdade att det enbart var min mammas fel att jag och mina småsyskon for illa.
Att läsa om de svårigheter som anhöriga genomgår har hjälp mig att må bättre. Jag har genom tiden kunnat förstå att båda mina föräldrar faktiskt var sjuka, inte bara min mamma. Även jag som hade storasyster-rollen i familjen måste jobba med att hantera den personen som jag har blivit som konsekvenserna av min uppväxt som barn i en familj med beroende.
Att komma över att någon jag ofta avskydde, min mamma, gjorde mig illa är på många sätt annorlunda än att komma över att min hjälte, min pappa, indirekt gjorde mig illa. Jag trodde att han skyddade oss men han skyddade bara den som skadade oss barn. På samma gång så har jag lärt mig hur oerhört svårt det kan vara att vara anhörig till en person med beroendeproblematik. Jag önskar att vi kunde prata mer om både barn i familjer med beroende, men även ”den andra” föräldern, den som står utanför beroendet men ändå mitt i det.
Hoppas min historia kan hjälpa andra att förstå och se oss barn.
Tack!
/Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar