Det här är Roberts historia. Han är nykter alkoholist sedan 5 år tillbaka och berättar om samspelet mellan att ta hand sitt eget alkoholproblem och att förhålla sig till relationen med sin fru, som fortfarande lever med många medberoendebeteenden.
"Jag är nykter alkoholist. Och jag är nära anhörig till en medberoende. Den medberoende är min fru. Hon har redan innan vi träffades erfarenhet av att vara anhörig till personer med missbruksproblematik. Det hade satt djupa spår i henne långt innan någon av oss visste att ordet medberoende fanns. Än mindre vad det betydde.
När jag blev nykter, genom AA, så försökte flera personer uppmana min fru att hon borde gå på Al-anon möten. Genom den hjälp jag själv fick började jag förstå lite grand av vilka mekanismer och beteenden som utvecklas i samband med missbruk och att det är en god idé att försöka identifiera sina 'defekter' och hitta vägar att undvika dem. Många resonerar som så att allting, alla fel, ligger på den missbrukande. Missbruket av alkohol och de beteendeförändringar det medför gör det. Samtidigt som jag skulle vilja påstå att den medberoende också skapar en miljö, ett sätt, att förhålla sig till den missbrukande som är destruktivt. Detta blir så småningom ett normaltillstånd. Livet anpassas till den missbrukande. Men sedan då? När missbrukaren blir nykter. Vad händer då?
"Ja, det är inte jag som gjort fel, jag behöver inte ändra mig" säger en del och blundar för de egenskaper man lagt sig till med som medberoende. De egenskaperna "fungerade" i livet ihop med en missbrukare men en missbrukare som blivit nykter är inte samma människa som tidigare. Det är en och samma person men som plötsligt blir som en ny medlem i familjen.
När jag blev nykter gjorde jag som de som gått före hade gjort, jag såg att det fungerade. Jag lyssnade och lärde. Vi hade allt gemensamt, våra dryckeshistorier såg i grunden likadana ut. Kunde de så kan jag, tänkte jag. Av dem fick jag hjälp att se mina beteenden, för vi är alla så lika. Men de anhöriga som sitter hemma och väntar på oss när vi är på möten, vilka historier har de att lyssna på? Vem kan de dela erfarenheter med? Vems liv är deras liv likt?
Inom AA lärde jag mig att kapitulera inför faktumet att jag inte kunde hantera alkohol och jag var villig att göra någonting åt det. I AA-gemenskapen hade ett klart definierbart problem, alkohol. Men de anhöriga då? Vad är den anhöriges problem? Hur definierar man det? Har den anhörige några problem utöver en missbrukande familjemedlem? Självklart, alla har problem. Och som medberoende har man problem som går att känna igen. Som återkommer hos de flesta medberoende. Men vad blir konsekvenserna av att man bara fokuserar på den som missbrukar och den medberoende inte ser sina egna problem? Och därför inte försöker hantera dem?
Som medberoende utvecklar man vissa beteenden, kontrollbehov är ett av dem. Vad händer när kontrollbehovet finns kvar i relationen med en person som slutat missbruka? Vad händer när den medberoende fortsätter att "ta hand om" den andre personen trots att den numera är nykter? Hur påverkar det den som börjar bygga upp sitt liv igen? Jag har inga direkta svar på vad man som medberoende bör göra åt sina problem men gör man ingenting så är det troligt att relationen fortsätter att vara destruktiv.
Det är också lätt att i diskussioner och konflikter falla tillbaka på hur det var när partnern missbrukade. Alla svek, elakheter som gjorts kommer lätt upp igen och såren öppnas på nytt. På så sätt kommer man aldrig vidare utan ältar samma saker om igen. Om man inte tar hjälp att bearbeta och lägga saker bakom sig så riskerar man att ätas upp inifrån av oförätter man upplever och som man känner att man inte fått upprättelse för. Man kan aldrig ändra historien, bara sitt sätt att förhålla dig till den. Det som är gjort är gjort, det enda man kan göra är att ta lärdom av det och välja att göra annorlunda i framtiden.
Den enskilt viktigaste komponenten jag hade att tillgå i mitt tillfrisknande var det som kallas "Sinnesrobönen"
"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"
Vare sig man tror på någon gud eller inte så är det tänkvärda ord. Att släppa taget om det man inte kan påverka kan vara svårt men det blir tungt att gå genom livet med världen på sina axlar.
Tack för att jag fick dela med mig av mina tankar!
/Robert
27 kommentarer:
Hej!
Det jag just nu upplever jobbigt är att min sambo som nu är nykter sedan 1 månad är helt uppslukad i AA mötena, sedan en person han träffat genom sin behandling, de ska träffas på mötena, sedan sms, sedan telefonsamtal, det blir så himla intensivt. Känner mig jäkligt utanför och även oro över intensiteten med den här andra killen. Jag vet inte vem han är och vad han har för problem, klart jag känner oro!
Hej hej!
Tack för att du skriver kommentarer! Ska fundera på dina frågor och om jag kommer fram till något bra så skriver jag ett inlägg om detta.
Men en sak som jag tänker på som min kollega Totte brukar säga, som själv är numera är nykter alkoholist och narkoman. Han säger att de anhöriga kommer alltid i andra, tredje hand under den aktiva missbruksperioden. Först kommer drogen, sedan missbrukaren, och sedan de anhöriga. Och när personen blir nykter så blir de första åren likadan, för först kommer nykterheten, gemenskapen och sedan de anhöriga. Att nykterheten tar varje sekund av dygnet.
Detta blir ju ofta en besvikelse för alla anhöriga, som sett fram emot ett mer gemensamt liv.
Vad tänker du om detta?
En annan undran, kan du träffa hans nya vän? För om den vännen är viktig, och hjälper din man i nykterheten, så kanske det vore enklare om du får lära känna honom också?
/Carina
Hej, jag är exakt i det läget som du beskriver din fru är i. Min man är nykter sedan snart 5 år tillbaka. Jag är fortfarande extremt medberoende och har svårt att hitta ur detta. Dessvärre har det tagit lång tid att inse att jag fortfarande är medberoende. Har inte gått på möten då jag tycker det "geggas" hatar möten. Känner att jag inte får ngt av det. Känner att min historia är så hemsk och skamlig att jag inte kan tänka mig dela med av den. Det är inte lätt. Jag tuggar och ältar hur det var tidigare under min mans missbruk, fylla ilska rädsla otrohet försvinna hemifrån ångest jag kan göra listan lång. Ibland tänker jag att jag aldrig klarar att gå vidare. Hur gör man.
Hej, jag kan förstå er båda i er situation. Jag är själv alkolist och nykter sedan 6 veckor och jag har precis påbörjat mitt 12 stegsprogram. Det som jag känner är att detta hjälper mig oerhört i mitt arbete med att bli fri alkoholen och att få träffa och prata med likasinnade och höra deras väg ifrån alkoholen är nog den bästa medicinen och att få nya vänner som kan hjälpa en med detta kan bara vara bra. Jag tror också att det är viktigt att i en relation att den medberoende partnen också pratar och träffar likasinnade för att lättare komma ur sitt beroende. Just nu vet jag inte vad som kommer att hända mig, min sambo och mor till våra barn är djupt nere under isen och har svårt att hitta motivation att fortsätta kämpa för vårt förhållande. Hon säger att hon har tappat bort alla känslor för mig på vägen och att hon känner ingenting just nu , är det så det blir och kan det bli bra igen? Jag vet inte själv, jag bara hoppas och vill inget annat än att vi ska fortsätta tillsammans och göra våra liv gladare och lyckligare. Det enda jag just nu kan göra är att fortsätta jobba med mitt problem och att inte falla tillbaka, jag har massor att förlora på det och gör allt i min makt för att undvika en sådan katastrof. Så avslutningsvis vill jag gärna ha era råd från er medberoende och samtidigt säga till er att gå på möten och prata med likasinnade är den bästa medicinen.
Tack,
Fredrik
Hej!
Frågan är hur länge man orkar komma i tredje hand, känner mig väldigt trött och tom. Har ingen energi samtidigt som jag är rastlös. Vill att vi ska kunna träffa våra gemensamma vänner och umgås, jag vill också ha ett socialt liv.
Känner mig isolerad samtidigt som jag vill stötta min sambo vilket också kan göra att jag inte hittar på något utan bara sitter hemma med honom.
Jag har träffat hans vän och det är väl inget fel på honom men känner ingen större gemenskap med denne då han är 15 år yngre, hemlös och arbetslös. Jag vill ha vårt gemensamma sociala liv tillbaka, vill ju att vi ska hitta tillbaks. Känner mig ensam.
Hej Fredrik!
Jag har full förståelse för att man måste gå på möten
Men jag tycker att man även behöver jobba med sin behandling hemma in real life, man måste ju ändå finnas till även för familjen, det är ju inte bara att genom gå på möten man tillfrisknar! Mötena är viktiga o ska hålla er påminda om att va nykta men det är hemma ni ska leva, det är viktigt att dela med sig med de övriga i familjen annars känner vi oss väldigt utanför och då tror jag att det lätt blir att man glider ifrån varandra. Jag känner i alla fall så, jag vill ju inget hellre än att det ska vara vi och att vi ska hitta tillbaka. Men då måste vårt sociala liv också få en chans.
Hej hej!
Tack för att ni skriver och kommenterar! Det utvecklar bloggen så mycket!
Angående socialt liv och vara stöttande så fick jag några tankar:
Jag tror inte det gagnar någon inblandad ifall den anhörige sitter hemma och isolerar sig för att vara "stöttande" Risken är i stället att den anhörige känner sig just isolerad, känner att livet bara går förbi och blir bitter.
Jag tror att det är viktigt att den anhörige tar hand om sitt sociala liv, sina intressen och egna aktiviteter som gör att den anhörige tycker att livet är fint och värt att leva. Annars hänger man upp hela sitt liv på en annan person och det är inte fruktbart för varken den anhörige eller den andre personen.
Bara för en person har ett problem som denne behöver ta hand om, så betyder ju inte det att alla andras liv ska stå still i väntan på det.
Vad tänker ni om detta?
Ta hand om er!
/Carina
Hej!
Visst är det så att man inte ska sitta hemma för att stötta den andre, det jag menade var att jag vill ha vårt sociala liv tillbaka. Vi har flera vänner med jämngamla barn som vi förut umgåtts med, men nu sedan min sambo blivit nykter har vi inte träffat våra gamla gemensamma vänner, vi kan ju inte helt plötsligt sluta umgås med vänner bi umgåtts med i 18 år för att han är nykter.
Hej!
Jag kan känna mig ensam o obetydelsefull i allt det här. Känns inte rättvist att alltid komma i andra eller tredje hand. Har ju alltid funnits vid min sambo s sida trots alkoholen. Nu känns det som jag sakta bryts ner, har alltid vart stark men det känns som jag tappar greppet, ibland önskar jag att jag lämnat honom innan han tog tag i behandlingen, tålamod önskar han att jag har, men hur länge ska man orka? Den resan den nykte alkolisten gör får mig att känna att det är alltid hans behov som går först, det gör mig jävl frustrerad!
Hej och tack för att du skriver om dina upplevelser.
Anhöriga mår ofta mycket dåligt med många symtom på stress och rädsla som de har levt med under många år.
Jag kan tänka mig att du likväl behöver egen "behandlingstid". Men ingen kommer ge det till dig. Du måste ta den själv.
Vad kan passa dig? En månad på meditations center i Indien? En vecka med terapeutiskt skrivande på västkusten? Yoga kurs i Thailand? Anhörig vecka på behandlingshem?
Nu kanske du tänker att det där är varken praktiskt möjligt och alldeles för dyrt. Då tänker jag: vad hade ni varit beredda att betala och lösa för att din sambo skulle få gå behandling för sina alkoholproblem? Du är exakt lika viktig. Att du får hjälp för att må bättre är precis lika viktigt att prioritera. Men det är du som ska prioritera dig.
Vad tänker du om detta?
Du skriver att du känner att du kommer i andra, tredje hand. Att leva så kommer bara göra att du i längden kommer må ännu sämre. Så frågan blir: vad kan du göra för att sätta dig själv i första hand? Och hur kan du förmedla detta till din sambo på ett bra sätt?
Du är viktig!
/Carina
Hej! Angående egen behandlingtid så går jag till en kvinna o på ett medberoende centrum. Jag har bara vart där 3 ggr och tyvärr skjuts tiderna upp pga att de har mycket. Hon tjatar alltid om att jag ska gå på anhörighetsgrupper, men jag vill inte gå i grupp, måste man tvingad in i en grupp för att få stöd? Jag blir irreterad över tjatet om grupp och i synnerhet när jag endast vart där 3 ggr. Jag ska försöka lägga lite mer krut på mig själv men det är svårt, det känns som vi ska göra varsin resa innan vi ska mötas, jag önskar att vi skulle hitta varandra nu i nykterheten då vi har varit ganska förlorade i relationen under missbruket.
Jag har nu varit tillsammans med en nykter Alkolist i 3 år. I början ville jag så väl så jag valde bort alla mina vänner som jag tyckte hade hyfsat sunda dryckes vanor men han ville ej ha alkohol i sitt liv. Vi brukade Grilla lite dricka lite vin el öl till maten . Kände mig vilsen av hans Nykterhet, bokade av egna för fester innan utgång och stannade hemma. En kväll skulle jag gå ut och ta en öl på en uteservering med några tjejer, varav han blev skitsur och höll på och tracka slutade med att jag bokade av och kände mig som en alkolist och riktigt bakfull fast jag ej ens gått ut eller druckit en droppe på tre månader. Sa till min nyktra pojkvän att jag vill ej stanna i denna relationen orkar ej då jag tycker det är trevligt att träffas över en öl/vin då å då. Då ångrar han sig sa att jag skulle visst gå ut. Dagen efter kom det Rosor Sms att jag öppnat hans ögon och det var okej att han litade på mig. Sen har det tjurats varje gång jag ska ta en öl/vin med vänner hänt ca 6 ggr på 3 år. Själv kan han ta en snaps ibland och smutta på, det är ok.Nui helgen satte han spiken . Han sa att från och med nu ska vi ta upp till diskussion om jag ska ta ett glas vin när vi blir bortbjudna.Då jag tackade Ja till ett halvt glaas vitt på min väninnas 49 år dag. Å jag vetju hur det ska tjuras om jag skulle vilja. Han tycker jag blir otrevlig efter ett glas, vilket mina vänner sagt att jag aldrig blir. Men känner mig så kontrollerad av hans syrliga kommentarer så jag tar aldrig något längre. Vi umgås aldrig med några vänner å jag blir jätte ledsen varje gång någon säger vi måste träffas och prata lite ev ta ett glas vin. Jag har många vänner men dom har börjat tröttna. Tre vuxna barn med en annan Man så vuxen är jag . Vill ej att alkoholen ska vara det som ska göra slut på vår relation , Vi har även gått i familjeterapi om att jag ej ska gå ut med mina vänninor på tex after work, han påstår att han är klar med sådant och vill ej ha en sådan relation. Å jag har starka känslor för honom men nu struntar jag snart i dom.
Shaked not störd.
Kan ett nytt beroende komma till när personen blivit nykter? Min sambo har blivit helt manisk på ha sex, blir tjurig om han får ett nej. Han har vart nykter i ett år och känner att han hela tiden går i försvar när man tar upp saker man tycker är jobbigt. När han kom från behandlingen var han så himla fin, ödmjuk o vuxen och pratade på ett vuxet sätt, han går på möten 3 ggr i veckan men känner inte att han trampar vidare. Blir frustrerad!
Hej och tack för att du skriver! En fråga, tycker du att hans sexbehov har förändrats sedan han blev nykter? Det är är inte ovanligt att man byter ett missbruk mot ett annat. Hjärnan fortsätter söka kickar.
Förändrat sexlust kan ju i och för sig förändras av flera olika saker, psykiskt mående, stress mm. Men, jag förstår det som att det här har blivit ett problem för dig. Har du tagit upp saken med honom och pratat om dina behov?
Hoppas ni hittar en väg som känns bra för er båda!
/Carina
Hej!
Jag har tagit upp det, tycker bara han inte respekterar det jag säger. Om jag inte vill ha sex blir han tjurig, går därifrån sen kan han fortsätta o försöka igen. Blir ju inte mer sugen för att fortsätter att inte respektera att jag sagt ifrån. Tycker även han smusslar med sin telefon, dottern sa att han skrivit meddelande med ngn men han vägrar visa. Han säger det är hans nyfunna nyktra kompis och att jag har inget med att göra vad dom skriver, han kunde ju visat att det var kompisen han skrev med och inte vad! Känner att han gör saker som gör att jag bara blir misstänksam. När jag tycker vi ska prata o reda ut detta säger han att det inte finns ngt att reda ut. Sen kommer han o kryper nära igen . Jag kan inte vara i en outredd situation och bara tycka det är sen ok att ha sex. Varför försöker han inte sluta smussla med telefon för att visa att jag kan lita på honom?
Hej!
Jag har tagit upp det, tycker bara han inte respekterar det jag säger. Om jag inte vill ha sex blir han tjurig, går därifrån sen kan han fortsätta o försöka igen. Blir ju inte mer sugen för att fortsätter att inte respektera att jag sagt ifrån. Tycker även han smusslar med sin telefon, dottern sa att han skrivit meddelande med ngn men han vägrar visa. Han säger det är hans nyfunna nyktra kompis och att jag har inget med att göra vad dom skriver, han kunde ju visat att det var kompisen han skrev med och inte vad! Känner att han gör saker som gör att jag bara blir misstänksam. När jag tycker vi ska prata o reda ut detta säger han att det inte finns ngt att reda ut. Sen kommer han o kryper nära igen . Jag kan inte vara i en outredd situation och bara tycka det är sen ok att ha sex. Varför försöker han inte sluta smussla med telefon för att visa att jag kan lita på honom?
Hmmm... Nja, det låter ju som att det är tjorv i kommunikationstråden på något sätt.
Anledningen till att han smusslar med telefonen kan ju vara av olika orsaker också, antingen att han tycker du kontrollerar och om man känner sig kontrollerad då har man en tendens att "sluta sig". Eller så har han faktiskt något att dölja. Som jag förstår det så hamnar han också i försvar. Påminner det om hur han betedde sig medans han drack? En person som försöker skydda något går ju lätt i försvar om den blir ifrågasatt.
Det måste vara jobbigt för dig också att inte känna att du blir lyssnad på när det gäller sex biten.
Jag har ju ingen lösning på detta men här kommer några förslag, du får ta till dig vad du tycker kan vara något värt:
1) Föreslå familjeterapi för att förbättra er kommunikation då den just nu i alla fall verkar skapa problem för er samt att prata om era olika sexuella behov.
2) Hade han någon speciell behandlare på behandlingshemmet han var på? Kan du ringa denne och prata om dina tankar och känslor? Någon du pratat med förr?
3) Försök att fråga honom lugnt och icke-hotfullt vid något tillfälle vad han själv tänker om att det finns risk att byta ett missbruk mot ett annat?
4) Ring till sexberoendekliniken och berätta vad du upplever och se om de har någon infallsvinkel som kan vara till hjälp. http://dbksverige.se/
Starkt av dig att ta tag i det här och söka information! Hoppas du hittar den hjälp du behöver!
/Carina
Nu vet han inte om han vill att vi ska fortsätta! Har bett om att vi ska försöka göra allt men han orkar ge det en chans, säger att han älskar mig men vet inte vad han vill. Förrkrossad!
Det var sorgligt att höra att han kanske inte är beredd att göra insatsen för att de ska bli bättre. Hoppas trots det att han ändrar sig och att ni söker gemensam familjeterapi. Hur det än går vidare från här, så verkar ju inte den senaste tiden varit speciellt bra för dig heller. Någon sorts förändring verkar behövas. Ta hand om dig!
Vad har du för stöd runt omkring dig nu när det krisar? Vänner? Familj? Skickar dig massa omtanke genom rymden!
Jag har vänner o familj. Har även kontaktat min rådgivare som jag ska träffa imorgon. Är så jäkla knäckt. Är villig att göra allt för att få det bra och hade ett bra samtal med honom nu, så jag ialla fall får honom att tänka över sitt beslut. Men jag har oxå en olustig magkänsla att ngn annan från gemenskapen är inblandad. Han säger att så är inte fallet men känner inte igen hans sätt att förhålla sig till detta. Att inte vilja ge 20 år, barn o hus en chans på riktigt. Får panikångest mellan varven, slits mellan hopp och förtvivlan. Blir arg på mig själv att jag skuldbelägger mig, det är ju inte bara han som gjort en jobbig resa.
Ledsen för din skull och hoppas du får mycket stöd av familj å vänner. Huruvida någon från gemenskapen är inblandad eller inte kommer att visa sig. Ha tillit till att alla svaren på dina frågor du har just nu kommer att komma så småningom. Det har jag insett i livet, att svaren alltid kommer till slut. Men kanske inte just då när man ville ha dem. Du kommer klara det här, oavsett vilken väg det än blir. Mycket styrka!
Hej!
Efter han tigit om hur vi ska gå vidare säger han nu att vi ska ta en dag i taget. Han kan bara se hur jag betedde mig när jag skulle ta hans telefon inte hur det kändes att få höra det han fått på meddelande av vår dotter. Sen säger han att all skit kommit i kapp, hur jag sagt att han vart oduglig osv. Sa till honom att han kanske skulle fokusera på det som vart positivt, hur jag faktiskt slitit hundhuvud för att få allt fungera hemma utan hjälp. Det finns ju massa saker han har gjort illa familjen med genom sitt missbruk men han säger att det inte handlar om honom utan hur jag matad honom med skit. Känns jäkl orättvist att jag kämpat med detta och att han bara ser min skuld. Är man inte två som träter? Vi måste ju även vara två som ser till att förändringar sker! Han tycker det är patetiskt att jag visar att jag älskar honom nu när jag inte gjort det förut, säger att jag måste väl visa vad jag känner så han förstår att jag verkligen gör det men han vill ha utrymme. Först ber han om mer kärlek sen ska jag hålla mig på avstånd. Förvirrad!
Hej! Han har lämnat familjen, har haft barnen 2 ggr på 6 månader. Är aggig o gör så mycket konstga saker. Tatuerar sig, ligger runt, han beter sig som en trotsig tonåring. Sen vill han gärna kasta över sin skit på mig hela tiden. Jag står kvar med barn, hus och hund och fortsätter slita hundhuvud. Inte en uns till att han försöker hjälpa till. Han är väldigt egoistisk, han behöver inte ta ansvar för någonting! Hur kunde han bli så här knäpp i nykterheten? Är detta vanligt? Att man drar sig undan sina barn o vänner? Känner att han går emot allt som stegarbetet innebär dessutom blivit sexmissbrukare, undrar även om det är vanligt?
Hej på dig! Det är inte helt ovanligt att man byter ett missbruk mot ett annat. Och om han nu utvecklat ett sexmissbruk så står han förmodligen kvar på precis samma ställe, han har bara bytt drog. Men frågan är nu, hur kan du bygga om och skapa ett bra liv för dig och barnen, så att ni drabbas så lite som möjligt av hans beteende?
Önskar dig mod och styrka!
Kan inte sluta älta, hur kunde han? Varför gör han som han gör? Varför tar han avstånd från barn, vänner, mamma? Han pendlar mellan att säga att jag är helt slut till att vilja komma hem o kramas! Jag får känslan att han går på ngt. Det är som en ny personlighet, hur kan man stänga av sina barn? Varför kommer han hem o söker närhet? Han valde ju att lämna! Vill få bort honom i mitt huvud, men blir ständigt påmind då vi bor i en liten stad. Kan han bara inte bli normal och ta ansvar!
Vilka intressanta kommentarer! Det här är första gång jag skriver på ett blogg... det känns lite konstig!! Men jag ville ändå dela med mig att jag är medberoende, min man är periodare, alltså han är nykter några veckor för att sen tar återfall, precis när som helst. Jag är misstänksamt hela tiden, om allt, till o med om mungiporna är nedåt, eller om ögonen ser konstiga ut. Det spelar ingen roll om vad, jag är jämn misstänksam. Det är så jobbigt!!!
Skicka en kommentar