Hej igen!
Det här är det sista inlägget för temamånaden om "Missbruk & Våld" och den här gången kommer det handla om det som kallas för den "traumatiska bindningen". Det som är klassiskt i relationer där det förekommer våld och/eller psykisk misshandel är växlingen mellan värme och kyla, kärlek och aggressivitet. Det här går att kännas igen även gällande personer med alkohol- och drogmissbruk. Växlingen mellan rus, förnekelse, irritation och att skuldbelägga sina anhöriga för att sedan ha stor ånger, be om förlåtelse, bot och bättring. Dessa växlingar i kombination med den anhöriges förhoppningar om förändring blir "limmet" i relationen som gör att man sitter kvar, fast. När man sitter fast kan man få upplevelsen av att man aldrig kan bli fri från den här relationen och man tror att det inte är möjligt att bli lycklig igen.
Det finns många känslor inblandade som utgör kittet i den traumatiska bindningen:
(ur boken "Hur går hon? Om att stödja misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser")
Kärlek naturligtvis. Man älskar sin partner och man vet också alla de positiva sidorna personen har.
Rädsla inför många olika områden i livet. Såsom rädsla att bli ensam, rädsla för att personen med missbruk inte ska klara sig om man lämnar. Rädsla att denne ska hitta någon annan i stället. Rädsla att inte klara sig ekonomiskt. Och rädslan för att bli utsatt för hot, aggressivitet och våld om man lämnar. Framför allt den sistnämnda behöver man ta allvarligt och sök professionell hjälp, se länkar längst ned!
Hat kan märkligt nog också vara ett band som binder samman personerna. Det gör att man blir fixerad på personen som är föremålet för hatet och kan inte släppa taget.
Medlidande man kan som anhörig ha svårt för att förstå hur någon man tycker om kan vara elak. Då försöker man hitta svaret i psykologiska förklaringsmodeller, exempelvis att personen haft en svår barndom, har en livskris, är arbetslös m.m. och därför har man överseende med beteenden man förmodligen inte skulle ha accepterat hos någon annan.
Skuld är en stark känsla. Som anhörig känner man stort ansvar för välbefinnandet hos de andra i familjen och sätter deras behov före sina egna. Man tar också på sig eget ansvar för de konflikter som sker i hemmet och detta kan också förstärkas genom att personen med missbruk skuldbelägger sina anhöriga. "Om du inte vore så sur så skulle jag inte behöva dricka".
Hopp så klart! Ordspråket "Hoppet är det sista som överger människan" stämmer väldigt väl in. Man försöker hitta tillbaka till det som var så fint och fantastiskt när man började träffas. Även missbrukaren är ångerfull och lovar att det inte ska hända igen. Och de anhöriga vill verkligen tro. Man kan krampaktigt hålla fast vid hoppet och inte vilja se hur verkligheten verkligen ser ut.
Viljan att förstå det vi inte kan förstå. Exempelvis om personen med missbruk har brutit löften, blivit aggressiv och elak så vill man förstå varför. Och igen börjar man försöka hitta svaret i psykologiska förklaringsmodeller. När man sedan tror sig hittat en förklaring till beteendet så börjar man göra en plan för hur detta ska förändras eller förbättras. Man stannar kvar för att man vill vara ett stöd för personen. Man känner att man är den starka som måste hjälpa och bära missbrukarens problem.
Om du känner igen i beskrivningarna ovan så hoppas jag att du söker samtalsstöd, för du är inte ensam om situationen och det finns människor som förstår! Se telefonnummer nedan.
En jättebra övning jag just lärt mig är att man tar ett tomt papper. På ena sidan skriver eller ritar man alla positiva egenskaper och händelser man kan komma på med den person du är anhörig till. När man är klar med plussidan, vänder man på sidan och skriver/ritar ned allt negativt man kan komma på med den anhöriges beteenden och hur relationen påverkart dig.
Kontentan är att när man lever med personen med missbruk så får man båda sidorna, man kan inte välja bara den positiva. Och även om det är en bra dag och man ser den positiva sidan så är den negativa alltid där. Under ytan. Och tvärtom. Den positiva sidan av papperet är också förmodligen anledningen till att man inte bryter. För det är den sidan man älskar. Men tyvärr får vi båda sidorna, vi får inte välja.
Om du behöver akut hjälp, ring 112 till polisen eller vid mindre brådskande fall, ring 114 14.
Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
För barn och ungdomar: BRIS tel: 116 111
Manscentrum: 08 - 643 11 71
För personer i samkönade relationer, RFSL Brottsofferjour: 020-34 13 16
Oroar du dig för din alkoholkonsumtion? Alkohollinjen: 020-84 44 48
Hoppas ni tycker temamånaden har varit givande!
Fortsätt följa min blogg! Och sprid den vidare via facebook, twitter m.m. om ni tror att andra personer kan hitta stöd i bloggen!
Tillsammans är vi starka!
/Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar