 |
| Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken |
Barn till missbrukande föräldrar utvecklar oftare ett eget missbruk eller medberoendebeteende i jämförelse med barn som inte vuxit upp med missbruk. Risken för att barnet blir något av dem är stor om en av föräldrarna missbrukar men ännu större om båda föräldrarna missbrukar.
Vad beror detta på? Jo, missbruket tvingar familjemedlemmar att hitta vägar för att hantera livssituationen. Vissa drar sig till drogerna. Drogerna hjälper familjemedlemmen att fly verkligheten. Och personen som utvecklat ett medberoendebeteende tror att den kan rädda sina föräldrar och sin familj ur missbruket och smärtan. Tyvärr finns det risk att den medberoende i stället underlättar för personen med missbruk att fortsätta, genom att skydda och ljuga till förmån för denne.
I familjer med missbrukande föräldrar utvecklas ett visst slags språk, med egna värderingar och logik. Föräldrarna kan försöka berätta för barnen om moral och värderingar men det barnen lär sig är hur föräldrarna handlar och beter sig. Barnen växer upp och upprepar de mönster och de beteenden som de vuxna lärt dem. Som vuxen tenderar då personen att söka sig till personer med samma dysfunktionella mönster då det är något man känner igen, är trygg med och känner sig "hemma" med.
Det kan bli en upprepande destruktiv cirkel.
Läs mer om detta i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken!
Allt gott!
/Carina
P.s. Tror du att denna blogg kan vara till hjälp för någon du känner? Dela den vidare genom Twitter eller Facebook, se länkarna till under inlägget! :-)
Vad beror detta på? Jo, missbruket tvingar familjemedlemmar att hitta vägar för att hantera livssituationen. Vissa drar sig till drogerna. Drogerna hjälper familjemedlemmen att fly verkligheten. Och personen som utvecklat ett medberoendebeteende tror att den kan rädda sina föräldrar och sin familj ur missbruket och smärtan. Tyvärr finns det risk att den medberoende i stället underlättar för personen med missbruk att fortsätta, genom att skydda och ljuga till förmån för denne.
I familjer med missbrukande föräldrar utvecklas ett visst slags språk, med egna värderingar och logik. Föräldrarna kan försöka berätta för barnen om moral och värderingar men det barnen lär sig är hur föräldrarna handlar och beter sig. Barnen växer upp och upprepar de mönster och de beteenden som de vuxna lärt dem. Som vuxen tenderar då personen att söka sig till personer med samma dysfunktionella mönster då det är något man känner igen, är trygg med och känner sig "hemma" med.
Det kan bli en upprepande destruktiv cirkel.
Läs mer om detta i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken!
Allt gott!
/Carina
P.s. Tror du att denna blogg kan vara till hjälp för någon du känner? Dela den vidare genom Twitter eller Facebook, se länkarna till under inlägget! :-)
5 kommentarer:
En mycket bra bok. Liksom din blogg är en mycket bra blogg som jag delat till många! Tack!
Jag försöker att läsa och förstå medberoende. Jag kan inte se mig i den situationen då det gäller mitt vuxna barn 20 år. Som lyckats dölja för oss närstående sitt missbruk i flera år för oss. Till saken hör att min make varit och är svårt sjuk i en obotlig sjukdom under de senaste fyra åren.. Mitt barn är nu på behandlingshem sedan några månader tillbaka men även där hände det återfall som gjorde att det blev omplacering. Jag känner att jag inte kan släppa tankarna och oron då jag inte litar på att det är bra med behandlingen. Det kanske för problemen ännu större men det finns inget annat val. Hur skall jag hjälpa mitt barn på bästa sätt det känns som att jag går under snart med alla bördor att bära då maken också försämrats i sin sjukdom. Har läst att man som medberoende skall klippa banden men det klarar jag inte då det gäller mitt barn. Tycker mest att medberoendegrejen relaterar till make/maka förhållandet. Hur ser ni på situationen när det gäller förälder/barn? Några kloka råd.? Jag vet inte vart jag skall hitta svaren. Mamma
Hej och tack för du skriver här! Ledsen för din skull att din son börjat med droger och att du behöver leva med den oron samt din makes sjukdom. Det måste bli väldigt tungt.
När det gäller medberoendebeteenden så ser jag det som anpassningsstrategi för att hantera det som är traumatiskt och svårt. Det som egentligen kanske är för stort för en själv men som man ändå måste förhålla sig till. Men alla utvecklar inte medberoendebeteenden och jag är inte säker på att det är det viktigaste att lägga fokus på heller. Det som kan vara bra är att lära sig vad medberoende är för att vara observant på sig själv så att man inte börjar utveckla dessa beteenden. Medberoendebeteenden uppstår ofta i familjerelationer, inte bara i parrelationer.
Till din situation nu. Du skriver att du fått uppfattningen om att man ska klippa banden, det behöver man inte göra, det är upp till var och en. Vissa känner att de till slut måste göra det, för att de själva går under av konsekvenserna av drogerna. Men många väljer att inte bryta kontakten. Man måste göra det som man tror blir mest rätt för sin egen situation.
Det som är positivt i den sorgsna historien är att din son är på behandlingshem. Han får alltså professionell hjälp. Från behandlingshemmet och socialtjänsten. Kanske är behandlingshemmet en bra plats för honom. Ibland (ganska ofta) behöver personer kanske testa flera olika behandlingsmodeller innan de hittar det som fungerar för dem. Att din son tagit återfall är också vanligt i en förändringsprocess. Ofta finns viktig information för personen med missbruk att lära sig i den
situationen för att undvika liknande situationer.
Vad du kan göra som förälder är både ganska begränsat men också ganska mycket. Du kan vara din sons mamma, och det är stort. Du kan uttrycka din omtanke, kärlek, oro och lyssna på hans tankar och funderingar. Men du kan inte erbjuda någon professionell hjälp, och tack och lov så är han redan på en plats där de förmodligen har många års erfarenhet av det.
Mitt tips är också att du vänder dig till FMN (Föräldraföreningen mot narkotika) på din ort eller AMD (Anhöriga mot droger) för att få stöd i din situation. Även socialtjänsten kan ibland erbjuda stöd för anhöriga och många behandlingshem erbjuder också anhörigdagar/veckor. Det kan vara till stöd för dig!
Återkom gärna och berätta hur du tänker kring allt detta!
Mycket stryka!
/Carina
Har nu träffat min son under några dagar i helgen vilket kändes skönt att se att han verkar må bättre. Men det skapade även en oro för mig eftersom jag tycker att han fortfarande talar aningen "romantiskt " om piller och hur de behandlar andra människor med olika diagnoser o.s.v. Jag blir frågande till om hur det fungerar egentligen i behandlingen om de inte får undervisning och lärdom om vilka allvarliga konsekvenser det kan föra med sig. Jag oroar mig nu själv och ville inte ta upp det med sonen eftersom han behövde känna förtroende från mig under den korta stund vi hade möjlighet att träffas. Jag vill inte heller gå bakom hans rygg och pratat med kontaktpersonen eller socialtjänsten. Har du något råd?
Hej på dig!
Vad skönt att du fått träffa honom och att han verkar må bättre. Min känsla är att du inte har tillit till behandlingshemmet, samtidigt som det verkar som att han ändå mår bättre nu än förr. Vad kan du göra för att känna dig tryggare gällande behandlingen? Kan du ringa dem och fråga dem mera om deras behandlingspedagogik? Kan soc informera om vad de har för erfarenheter av stället? Eller kan du släppa det och ha tillit till att det vet vad de jobbar med? Du upplever att han fortfarande romantiserar pillren, tyvärr är det så att förändring tar tid och att en person (ofta unga) inte vill se nackdelarna med drogen, även fast man informerar om alla nackdelarna. Då tycker de ofta att man överdriver och förnekar att det är så farligt. De tror att de inte händer dem. Det är en del av förändringsprocesse som sagt, och den kan ta tid.
Vad du kan göra om du vill är att fråga frågor som lyfter upp det han redan lyckats med, ex: "Du ser ut att må mycket bättre nu, vad beror det på?" "Vad känner du att har lärt dig under tiden här?" osv. Det kanske lockar fram hans egna insikter.
Vad tänker du om detta?
Lycka till!
Berätta gärna hur det går!
/Carina
Skicka en kommentar